Ibland måste jag nypa mig i armen. Tänk vad som har hänt de senaste tre, fyra åren.
När jag började dansa tango satt jag bland vackert klädda kvinnor på rad och väntade på att bli uppbjuden, gick ofta hem ledsen och uppgiven, kände hopplöshet, att jag blivit ratad. Varför? Man tränar och tränar, köper fina skor och kläder. Till vilken nytta? Man får ju inte dansa…
Fokusbyte!
Nu finns det fyra grupper för följare som för i Stockholm. Måndagar, tisdagar och torsdagar. Malin Backström har fått fram nära 60 kvinnliga förare i Stockholm, och ännu fler över hela landet.
Numera går jag alltid ut med två par skor i påsen. Det sitter fortfarande vackert klädda kvinnor på rad, men nu kan de dansa med mig eller andra följare som för. Gubbarna känner sig inte lika jagade, vissa kanske får dansa lite mindre. Jag får dansa mer.
Det finns fortfarande glastak. Oåtkomliga, slutna, grupper av dansare. I coronatider blir det ännu tydligare eftersom det aldrig har varit mer okej att säga nej och hålla sig till en eller ett fåtal dansare. Men, att behandla någon som luft är inte ett sätt att stoppa smittan, det är bara ohyfsat. Varför inte ta chansen att hälsa och se folk i ögonen, nu när man inte behöver vara rädd för att behöva dansa sedan?