Jag fyllde år i lördags. Till min stora lycka kom det goda vänner till min mottagning, både tangodansare och några av de gamla vänner som fortfarande vill umgås med mig trots att jag drabbats av tango.
Självklart hade jag musik – och ni vet – med mer än en tangodansare i ett rum och musik så blir det dans. Mina icke-dansande vänner såg fascinerat på och en sade så fint: ”man ser vilken värme det finns emellan er och vilken passion ni har till dansen”.
Att tangon skulle dö under pandemin var det väl ingen som trodde, inte ibland oss bitna. Det har dansats i vardagsrum, på utedansbanor, uteserveringar. Nu börjar inomhusmilongorna ta form…
Det som bekymrar mig är paranmälningarna. Att den obehagliga hetsjakten på en partner kommer att öka, med dess tråkiga konsekvenser. Tänk på alla de som har tangon som en viktig social aktivitet, kanske kommer och dansar en eller två tandor. Snackar lite skit, lyssnar på musiken. Vad ska hända med dem?
Det måste finnas alternativ. Jag hoppas att Dubbelt upp kommer att vara det i höst. Jag tycker det är lättare, roligare och friare när nästan alla kan dansa båda rollerna. Vi sätter förhoppningsvis igång om några veckor, hur vi ska begränsa antalet deltagare har vi inte bestämt än. Det måste ju ske på något sätt.
Och du som gärna vill gå på en paranmälningsmilonga – Victor på lördag till exempel där jag spelar – glöm inte att det finns minst 60 kvinnor i Stockholm som kan föra! Om du är följare stirra dig inte blind på de fåtal gubbs som finns att tillgå, det finns ljuvliga, musikaliska kvinnliga förare där ute!
abrazo Jessica
